Jag hade passerat BF med tre dagar och kände att inget hände.
Svågern och Svägerskan kom över, karlarna pillade lite på övervåningen medan vi tjejer var ute och drog pulka och så.
Nu hade min mamma varit hos oss sen tisdag kväll och vi började undra om hon skulle bli tvungen att åka hem utan att uppfyllt sitt "uppdrag", att ta hand om Linnéa när vi var på BB..
Runt 15 började värkarna öka, men kändes fortfarande lite svaga så vi visste inte om det var dags.
Ute började det snöa massor och nyheterna varnade om snökaos.
Jag skämtade om att självklart skulle vi in ikväll och fastna på E4-an i snökaoset.. hi hi
Mamma gjorde lasagne och vi åt allihopa tillsammans och klockade samtidigt värkarna. Fortfarande svaga men tilltog i tiden.. Hmmm, tänkte jag..
Framåt kvällen bestämde vi oss för at åka in iaf, hade mellan 4 och 7 minuter mellan värkarna.
Vi ringde in till KS och dom hade FULLT!
Men efter lite väntan i telefonen fick vi en plats fixad och fick komma in..Jag tyckte det var skönt att slippa åka till nåt annat sjukhus.
Vi kom in 20,45 och var då "bara" öppen 3 cm men hade mellan 3 och 4 värkar på 10 minuter, dock inte så starka. Men vi blev inte hemskickade som jag befarat utan fick i lugn och ro vänta i undersökningsrummet på ett förlossningsrum.
Det var knökfullt på Förlossningen.. ;-)
Jag duschade och fick byta om. Till slut fick vi ett fl-rum, rum nr 6.
Linnéa föddes i nr 1. ;-)
Vi knotade på med halvsvaga värkar, jag kände mig värdelös som inte ens kunde "få igång det hela". Vad hände egentligen?
BM Lena och jag var överens om att skippa värkstimulerande dropp och låta kroppen starta det hela själv, så gott som det gick.
Vid tolv beslutade vi att sätta hål på hinnorna och se om det startade ig¨ng mer starka värkar. Sista chansen innan droppet, tänkte jag.
Halv ett var det hål på hinnorna, och OJ vad med vatten det kom.. Ha ha ha.
Ett par värkar efter vattnet så var dom starka och nu var det bara att greppa lustgasmasken och Johan masserade ryggslutet.
Justdå skulle BM avsluta en förlossning i rummet bredvid, så vi fick vara ensamma. Ganska skönt, tyckte jag. Vi kunde ju det här nu ;-) ...
Mellan 3 och 5 cm gjorde det ont, men var helt hanterbart med lustgas och massage.
När vi närmade oss 6-7 cm frågade till och med Johan mig om jag verkligen inte skulle ha den där epiduralen.
NEJ, var mitt svar.. Inga nålar i min rygg!
Han verkade faktist orolig att jag inte skulle klara smärtan, och min man oroar sig aldrig för nåt. Och då överdriver jag inte..
Men jäklar vad ont dom centrimetrarna gjorde!
Jag konstaterade i lustgasdimman att händanefter blir det inga fler barn utan i framtiden tar vi hem kattungar. Det gör inte lika ont. ;-) Ha ha ha..
Strax innan 7 cm hade jag så ont att ingen ställning funkade.
Hittills hade jag suttit på sängkanten så att Johan skulle kunna massera mig men nu ville jag prova på nåt nytt.
Upp på knä över en saccosäck. En halv värk och neeeeeeer. Det gjorde så ont!
BM undersökte mig och jag var öppen 7 cm.
Hon föreslog att sitta på en pilatesboll och jag gick med på det.
En halv värk och jag stod på tå, det gick inte, gjorde så ont.
Smärtan kändes som om jag skulle krypa ur mitt eget skinn.
Jag fick krystkänsla, men hallå jag är ju bara öppen 7 cm, tänkte jag.
Upp i sängen för undersökning och då var jag öppen 10 cm och huvudet syntes. Snacka om fort!!
Ville inte föda på rygg som med Linnéa, och på sidan (som jag hade tänkt) gjorde för ont.
Min underbara BM Lena föreslog förlossningspallen och det fick det bli.
Johan bakom mig och höll om mig, jag halvlutad bakåt och det kändes jättebra.
På ett fåtal krystvärkar kom huvudet ut men där tog det stopp.
Hon hade navelsträngen 2 varv runt huvudet och fastnade därför med axlarna.
Inte en sugklocka till, tänkte jag, och insåg att det var bara att ta i.
Ut kom hon, visserligen med bristningar som följd, men ut kom hon.
En underbar flicka!!!
På sammanlagt 8 minuters krystvärkar. Så det gick snabbt på slutet.. he he
Hon vägde 4360 g och var 50 cm lång. En knubbis! ;-)
Klockan var 02,58 måndagen den 24 november.
Så fantastiskt underbar!!!
Jag fick inget eget rum utan fick dela, så Johan åkte hem för att sova och hämta Linnéa.
Klockan tolv samma dag åkte vi hem. Skönt att vara hemma..
Nu gäller det bara att anpassa sig till tvåbarnslivet..
Återkommer med rapporter.. :-D